Hon värmde upp i bilen på väg till Ytterjärna — Virpi Pahkinen om 40 år i rörelse

En trafikolycka stoppade bilen på vägen till Ytterjärna kulturhus. Två timmars väntan blev en uppvärmning i baksätet, med foten bakom huvudet och förbipasserande blickar. Det är en av de scener Virpi Pahkinen själv berättar om i Kulturkvarten på finska, ett femton minuter långt reportageporträtt av en dansare som varit på scenen i fyrtio år.

Programmet talas på finska, ett av Sveriges nationella minoritetsspråk, och det är en av dess poänger: en sverigefinsk konstnär som får berätta om sitt liv på sitt eget språk. Själv avfärdar hon frågan om vad hon egentligen är. Det är omgivningen som vill veta om hon är finsk eller svensk, säger hon — hon kan vara tyst på båda språken.

Det mesta av kvarten handlar om hantverket. Hon utbildade sig till pianolärare i Helsingfors, kom in på Danshögskolan i Stockholm, hoppade av det gamla livet och lät dansen bli det enda. Som ung gick det inte att låta alla grenar växa ut, konstaterar hon. Nu gör det det. I den senaste föreställningen, "Virpi Lunaire", är de bara två dansare, hon spelar piano på scen för första gången och har skrivit ett körverk där hon själv sjunger live. Pianostycket kom ur en dröm: hon vaknade med en låt i händerna utan att veta hur den lät, satte sig vid elpianot i ett kontorsrum på fem kvadratmeter och hittade den i de första ackorden.

Hon är också uttalat skeptisk till att dans måste betyda något. Många vågar inte gå på föreställningar för att de tror att de ska förstå ett budskap, säger hon — och kallar det ett tvång att förstå. Som barn dansade hon det hon inte kunde säga. Vissa saker går helt enkelt inte att formulera i ord.

Mot slutet blir det ett resonemang om kroppen i en tid som rör sig bort från den. Vi sveper med ett finger på en telefon, säger hon, och undrar vad för slags information det egentligen ger nervsystemet. Barn kan inte längre använda sax. Att hon själv skulle sluta är inte aktuellt: pappan är 88 år och Finlands äldsta tävlingscyklist, och hon tänker inte gå i pension — även om hon medger att publiken slipper se henne i spagat vid samma ålder.

Programmet är ämnesmärkt för gymnasiet inom modersmål, finska, samhällskunskap och nationella minoriteter, men fungerar lika bra som en kvart för den som bara är nyfiken på hur någon skapar efter fyrtio år.