Han flydde i Borsalinohatt — och lät ett barn kissa i den mitt ute på Öresund

En pappa flyr över Öresund i finkostym och Borsalinohatt. Han vill vara fin när han kommer fram till Sverige. Mitt ute på sundet, i en båt där alla måste vara knäpptysta, vaknar lille Dani och är kissnödig. Barnet börjar gråta, oron sprider sig bland de vuxna. Då tar pappan av sig hatten och räcker fram den.

Den scenen är en av många i Kulturkvarten på jiddisch, som följer med till invigningen av utställningen "Flykten 1943" på Landskrona. Utställningen handlar om de veckor hösten 1943 då över 7 000 danska judar fördes över sundet till Sverige, undan de tyska deporteringarna. Programmet är på jiddisch, ett av Sveriges nationella minoritetsspråk, med svensk text.

Det som gör programmet värt en halvtimme är att det nästan aldrig stannar vid årtal. Det går till människorna. Etienne Glaser, skådespelare och dramatiker, var sex år när familjen i oktober 1943 sprang mot en fiskebåt i Höganäs. Han minns att han trampade ner i ett vattenfyllt järnvägsspår och sa till sin mamma att han fått vatten i skon — och att hon, en ordningsmänniska in i märgen, svarade att det inte spelade någon roll och sa åt honom att fortsätta springa. Det är den detaljen han bär med sig: att hans mor plötsligt inte brydde sig. Nere i båten var det trångt, folk blev sjösjuka, och hennes bästa kappa blev nerspydd. Hon sa samma sak igen: det gör ingenting.

Anna Linkimer, född i Köpenhamn 1927, landade på Ven och möttes av en grönklädd militär som hon tog för tysk. Hon trodde att hela flykten varit en fälla. Sedan sa han: välkommen till Sverige. Hennes dotter Jeanette är på invigningen och berättar att hon blev tårögd av att se bilderna på sin mamma som barn. Birthe Geldmann, som kom till Höganäs, minns att de låg gömda på en kyrkvind i Gilleleje i tre dagar medan ortsborna bar mat till dem.

Programmet går också bortom själva överfarten, till tystnaden efteråt. Daisy Balkin berättar att hennes pappa Israel, som kom till Ven den 2 oktober 1943, knappt pratade om det hemma — folk ville inte höra om flyktingar, det var deprimerande. Hon var 15 när han dog. För att hedra honom tänder hon numera en cigarr på kvällarna, för det sägs att danska damer gör så, och tänker på honom.

För gymnasiet — samhällskunskap, historia, modersmålsundervisning i jiddisch — är det här ovanligt användbart material, just för att vittnesmålen är så nära. Men det är inte en skolfilm. Det är en samling röster som fortfarande minns exakt när rädslan hann ikapp.