"Könsidentiteten i sig är inte problemet" – forskaren som flyttar frågan till omgivningen

Det finns en vanlig invändning när ett litet barn säger att det inte är den könstillhörighet omvärlden räknat med: hur kan någon så ung veta? Kristiina Tyni, forskare i klinisk psykologi vid Linnéuniversitetet, vänder på frågan. Vi ifrågasätter sällan hur cisbarn kan veta lika tidigt, konstaterar hon i avsnittet "Barn bortom könsnormer" av Sverige forskar. Och det är där hela avsnittets tyngdpunkt ligger: det är inte barnets identitet som skapar känslan av att vara fel, utan reaktionerna runtomkring.

Tynis forskning bygger på intervjuer med 19 svenska familjer – barn mellan 4 och 16 år och deras föräldrar – samt en internationell systematisk litteraturöversikt. Till skillnad från tidigare forskning, som hon beskriver som inriktad på medicinska och psykiatriska problem, handlar den här kvalitativa studien om barnens och föräldrarnas egna erfarenheter. Könsbekräftande vård står inte i fokus.

Något av det som överraskade henne mest var hur självklart och stolt de yngsta barnen talade om sin könsidentitet – när de väl blivit erkända var det ingen stor sak längre. Så länge erkännandet uteblev hemifrån fortsatte det däremot att uppta dem. De äldre barnen beskrev i stället ett ständigt pågående arbete: förklara, undervisa, korrigera pronomen, försvara sig. Och ta ansvar för att inte skapa konflikt eller oroa sina föräldrar, på bekostnad av sina egna behov.

Tyni knyter det till minoritetsstress. Blir ett barn upprepade gånger ifrågasatt för att det inte följer normen kan hjärnans stressystem aktiveras, och barnet går runt i en konstant vaksamhet inför hur det ska bli bemött härnäst. Det kostar energi och kan på sikt påverka både kropp och psyke. Motkraften, säger hon, är trygga relationer, bekräftelse och stöd – vilket gör vuxnas bemötande till en faktisk hälsofråga.

I avsnittet medverkar också Adam Lyngsie och hans mamma Malin Lyngsie. Adam berättar om en känsla av att något var fel utan att veta vad, och om några barn i en lekpark som trodde att han var kille – han sa inte emot, och tänkte att det kändes ganska bra. Han beskriver att han blev mobbad både fysiskt och psykiskt, och att det var skrämmande att komma ut av rädsla för att bli avvisad. Malin Lyngsie säger att det svåraste varit att det är barnets egen resa, en ångest hon inte kan relatera till utifrån sina egna erfarenheter.

De konkreta råd som ges är nedtonade: lyssna, ställ frågor, kontakta skolan och skapa dialog med lärare och rektor, respektera att barnet är i en process – och var inte för rädd för att göra fel. På frågan vad hon hade velat veta tidigare svarar Malin Lyngsie att han kommer må bra i framtiden.

Avsnittet finns på UR Play.